I hennes glans blir själva flamman blind
Hon hänger strålande på nattens kind
Som diamanten uti morens öga
En skönhet allt för rik att jord beröra
Som mitt i kråkors flock en snövit duva
Så glänser hon bland andra mör, den ljuva
Vid dansens slut jag hennes hand vill röra
Och så min djärva hand lycksaliggöra
Har jag väl älskat förr? Säg nej mitt öga
Vad skönhet är, har jag hittils anat föga

Den första tanke som kommer upp när jag tänker tillbaka på 2009 är att så extremt mycket har hänt.

Jag har mött nya människor, gjort saker jag aldrig tidigare gjort, och på något sätt, känns det som jag har hittat mig själv.
Allt jag varit med om i år har förändrat mig, även om jag inte mått jättebra i vissa perioder, så är jag stolt och nöjd över året som gått.
En sak som jag märkt, är att jag mognat så mycket. Det syns inte utanpå, och det märks heller inte i min personlighet, eller i mitt sätt att agera.
Men jag känner det själv. Jag känner mig mer säker än innan, och jag vet att det till viss del beror på hur jag har tänkt, pga en person.
Det är inte livsviktigt, men har på något vis fått mig att tänka annorlunda, och jag vet nu, att nej - tiden läker inte alla sår, men kanske kan den iaf

dölja dem lite? Ösa lite sand över ärren.
Och tillslut kan man även klättra över högen av sand, och gå vidare.

Jag har lärt mig mycket. Mycket om hur männikor kan vara, mycket om hur besviken man kan bli, och mycket om att hur man mår, kan bero på andra.
Mitt humör har skiftat något enormt. Jag har inte 'mått dåligt', men visst har jag varit ledsen i perioder. Men samtidigt - jag har aldrig skrattat, och mått

så bra som det här året heller. Och det vet jag är tack vare av mina vänner. Klyshigt som det låter, så undrar jag vad jag skulle gjort utan dom.
Elin och Amanda, som jag vet, och aldrig heller tvivlar på att dom finns där. Kan säga allt, precis ALLT till er. Våra band har stärkts i år, även fast vi

känt varandra i 6 ½ år.
Nadia och Majken, er har jag känt i 1 ½ år nu, men det känns som hela livet. Sommaren med er var underbar, och så mycket skratt som ni givit mig, kan jag

aldrig tacka nog för. Ni är allt, glöm aldrig det, vad än framtiden ger.

När man blir äldre, uppskattar man nog saker mer och mer. När jag var yngre tog jag nog ganska mycket förgivet. Mina föräldrar kommer finnas kvar för evigt,

right?
Men jag förstår nu, iaf mer än innan, att så är inte fallet. Även om mina föräldrar och jag bråkar en del, ibland mer, ibland mindre - Och det är också olika

hur allvarligt det är - så fort jag tänker på att jag kan förlora dom när som helst, rinner all ilska av mig.
Men jag har även kommit fram till; att man kan inte gå omkting och tänka så heller. Tiden har sin gång, precis som bäcken i trädgårdsföreningen rinner

frammåt utan att stanna på sommaren.

Men ibland kan det vara viktigt att tänka så, bara för att ge sig själv en bild av att man kanske har det väldigt bra, och att man ska vara glad över att man

har någon, familj, vänner, släkt, att luta sig tillbaka på, när det ibland kan bli för mycket. De är ju ändå de närmsta vi har.

Mitt år har bestått av mycket besvikelse. Ja, besvikelse är ett bra ord att jämnföra med. För även om agrission eller sorg inte infunnit sig så mycket hos

mig, så är besvikelse det som känts. Man tror man vet var man har en person - men så visar det sig vara helt fel.

Jag har också lärt mig se skillnad på de som är äkta och oäkta. Det behöver inte handla om vänner, eller vänskap. Jag märker nu lätt om någon försöker spela

någon de inte är. Då tycker jag mest synd om personen i fråga, och blir glad över att jag är så säker i mig själv.

Jag har varit med om mycket i år, både när det gäller mig själv, och att finnas för andra.
Ibland har det känts som jag har så mycket med mig själv, att jag inte orkar med att tänka på allt jag egentligen vill fråga mina vänner om.
Men något alla borde inse någongång, är att prat är underskattat.

Tack 2009, välkommen 2010.

Jag trodde du kände mig, att du var den som visste hur jag var

Och jag litade på dig för mycket, men jag ser ju nu vad jag har kvar

Dagar som går, och hjärnan, hjärtat, som faktiskt glömmer

Alla tankar jag haft, det är ditt fel, och ingen som vet vad jag faktiskt gömmer

Och jag saknar dig, men nu tror jag att jag vet vad som gick snett

Jag var faktiskt aldrig mig själv, tyckte du var för perfekt

I början drogs vi till varann, du var den som gav mig svar

Men sedan suddades det bort med tiden, den jag faktiskt var

Den du först lärde känna, vågade inte visa sitt Jag

Det var då allt gick itu, det är det som gjort mig så svag

Problemet låg nog hos mig, vågade inte lita på att jag var något speciellt

Så jag tänkte, blandar jag in lite alla andra lär det bli bättre, rent generellt

Men där låg felet, det var mig du föredrog, och jag skulle ha vågat ta sats

Så idag, när jag kom på varför, föll allting på plats

fotad 07:12 - dansläger augusti 08 av mig


fotad 07:09 - dansläger augusti 08 av mig

Morgontimmar

När dimman sakta lättar, blicken klarnar
men svalorna finns fortfarande kvar på husgaveln

Gatorna minns våra steg från igår
mellan dig och mig

viskande, tisslande, förvånat

vill du höra något klyschigt?

Jag tyckte hela tiden allt verkade
för bra för att vara sant

Jag är rädd för åldrandet
Ja, jag är rädd för åldrandet
Hur man kan glömma det som var
Och jag är rädd för hur lång tid allting tar

Jag är rädd för åldrandet
Jag är rädd för hur en människa kan försämras
Hur gamla vanor plötsligt kan förändras
Jag är rädd för hur någons personlighet kan blekna
Hur personen i fråga kan glömma bort de gamla lekarna

Men mest av allt är jag rädd för döden
Men inte för vad jag, eller mina älskade ska få för öden

Jag vill bara inte finnas ensam kvar

Idag besökte jag min 84-åriga gamla mormor. Hon alla vi kusiner lekte hos som små. Hon som alltid berättade historier och sagor för mig. Jag lekte på 'torpet', jag fick hoppa i vattenspridaren, fick plocka hur mycket blommor jag ville, fick äta så mycket jordgubbar jag ville. Alltid var man välkommen, och alltid ville man dit. På jularna var det alltid full fart, och ända sen jag var nyfödd har julafton spenderats just där, på Ryddalsgatan 6D.
Alltid när jag skulle dit, gick mjag först upp de alla trapporna, plingade på, sprang uppför de sista två trapporna, de mot vinden, och var så tyst jag kunde, och mormor ropade, 'någon där?' även fast hon mycket väl visste var jag satt och tröck. Fortsatte så framtills jag ville komma in. Då smög jag in i hallen, gick in i garderoben till vänster, efter ingången till syrummet, den garderoben full av morfars alla hattar och skrämde till slut mormor eller morfar. Och vad rädda de blev.
När jag sov över, fick jag varje morgon rostade mackor, som kanterna var bortskurna på. Apelsinmarmelad serverades och jag petade bort alla apelsinbitar.
När jag fick lust, gick jag upp ena halvtrappan mot vinden, och tittade ut i det 6-kantiga fönstret ner mot gatan.
Bara satt där och tittade, på de snötäckta gatorna. Sen ropade mormor och frågade om vi skulle baka, eller kanske bada. Bada gjorde jag ibland ändå till 10 på kvällen.
På torpet hade jag en egen tandborste, med bamse på, och tvålen där luktade som bara tvålen hos mormor och morfar kunde göra. Från badrummet fanns en trädörr, ut mot den branta baksidan, där jag smet ut, och sprang ner för stigen, plockade förgätmigej, hoppade på stenar eller bara sparng runt, runt.
Nästan längst ner på tomten på 5000 kvadratmeter fanns ärtor, potatis, minst 3 sorters hallong, björnbär, jordgubbar, jordgubbar, jordgubbar, ett växthus med bl.a. gurka, tomat och mycket mycket mer.
I den gamla torpstugan, i ena hörnet av tomten, fanns det alltid sockerbitar gömda överallt. I träapan, i sockerskålen, i kopparservisen, i syskrinet, i lådorna i det lilla köket mm. Utanför fanns det äppelträd.
På högersidan var matkällaren. Hemgjord saft, i mängder, fanns där.
Får inte glömma den stora stenen i mitten av framsidan, där jag klättrade och ramlade ner, klättrade och ramlade ner. Eller de sprutande grodorna kring utomhusbadkaret. Eller fågelbadet, i form av ett snäckskal, till höger om storstugan.

Alla dessa minnen + många till kommer jag alltid komma ihåg, och sakna.

Och idag besökte jag alltså min mormor, och när vi kom in satt hon på sängen, och vi frågade om hon var vaken, även om det var mer ett konstaterande än en fråga. Hon sa att hon hade ropad på Arne, min morfar, i en evighet om att få hjälp upp, utan att han kommit, när han i själva verket dog för 5 år sedan.
När vi förklarar att han gått bort, så säger hon 'vet jag väl!' snabbt, 'Men han kan väl vara här iallafall.'
Vi skojar med henne lite, jasså vi kanske ska be honom ta och spöka här, och hon skrattar och det är så himla härligt att se.
'Det är så där virrigt igen' säger hon, och 'jag har drömt så där mycket igen'
Hon drömmer väldigt mycket, och det gör att hon blandar ihop saker. Bl.a. min morbror med min morfar.
Hon säger plötsligt att alla försvinner och vill att jag ska sitta kvar på en stol bredvid henne, medans mamma och pappa letar efter en glödlampa, istället för den som gått sönder. Jag berättar att jag snart ska ta bort min tandställning, och om den fruktansvärda osten jag gjort till hemkunskapen.
Men detta är absolut ingenting som är ofta, det händer ibland, och visst finns det de som är värre, men jag blir ändå rädd varje gång. Sedan efter några minuter är hon sig själv igen, eller det är hon ju när hon är nyvaken och har drömt med, men hon får ordning på allt igen. Skrattar ibland, och lite av hennes gamla Jag lyser igenom. Men nästan ingenting är smo det var förr.
När hon var mormor och den stadiga i familjen.

Och det skrämmer mig något enormt.



jag älskar dig mormor ♥

Kan du älska mig som luffaren älskar landsvägen?
Kan du älska mig som rumlaren älskar nattlivet?
Kan du älska mig som de unga älskar revolutionen?
Kan du älska mig som den ängslige älskar gryningen?
Kan du älska mig som studenten älskar att drömma?
Kan du älska mig som måsarna älskar takåsarna?

Jag vill att du älskar mig men jag vill att du lämnar mig med!
Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig med
Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig

Ja skulle du älska mig, som ett slagskepp som älskar lasten?
Kan du älska mig som raketen älskar explosionen?
Kan du älska mig som Huckleberry älskar floden?
Kan du älska mig som trottoaren älskar förloraren?
Och kunde du älska mig om jag föll i tusen bitar?
Och kan du älska mig så tjackpundarn älskar sin barndom?
Kan du älska mig som Teo Jensen älskar gitarren
Som en gammal vän?
Ja, som en gammal vän.

Som jorden älskar månen?
Som sjömannen älskar havet?
Som tågen älskar rälsen?
Och som fångar älskar flykten?
Som barnen älskar julen?
Som korten älskar turen?
Och som Romeo älskar Julia?
Och som jag älskar dig?

24/5-09 

Det var en kväll för någon dag sen. Jag låg i min säng ganska sent. Jag kunde inte somna och tittade upp i taket. Det enda jag tänkte på var dig. Jag hade iofs inte tänkt på något annat på hela dagen.
Ditt skratt.
Hur dina underbara ögon tittade in i mina.
Jag ligger och tittar på de gamla självlysande stjärnorna jag älskade förut. Förut när jag var fem år och min säng stod i andra änden av rummet. Förut när jag inte hade några bekymmer. Förutom ifall min favorit dagisfröken skulle komma eller inte. Förutom ifall jag skulle tvingas äta pulvermos imorgon. Förut när morfar stod och gläppte med lampknappen för att testa de där förbaskade stjärnorna. Förut när man lätt kunde roa mig med min nalle med röd rosett. Men det var förut. Min blick dras tillbaka. Jag tittar på den digitala klockan på stereon jag blivit så glad över att få. Den går fel en timme men har inte tagit mig tid att vrida tillbaka den sen man skulle byta till sommartid. Tittar upp i taket igen. Plötsligt kommer en doft. Din doft. Inte en chans att den skulle finnas kvar i mitt rum men nog känner jag den. Klart och tydligt. Ingen tvekan om att det är din. Kommer ihåg när jag hade på mig din tjocktröja och inte kunde sluta lukta på den. Du tyckte jag var fånig och böjde dig fram och sa att jag skulle lukta på dig istället. Och visst fan gjorde jag det. Så gärna. Haha. Åh. Din tjocktröja med extremt förlånga ärmar jämfört med mina. Den var så lång så den var som en klänning till mig. Och så luktade jag på den igen. Drog in långt. Kommer aldrig få nog av den doften. Din doft. Men nu fanns alltså doften i mitt rum. Eller i alla fall i min hjärna. Påminner mig om förut. Inte förut när jag var fem och älskade mina stjärnor. Nej. När jag var som lyckligast. Som gladast. Som mest sårbar. Påminner mig om hur underbar du var. Och är. Fortfarande när du går förbi känner jag din doft. Men inte lika starkt. Eftersom jag inte vågar vara allt för nära. För nära dig. Skulle jag kanske falla ner i gråt? Nej jag vet inte. Men jag försöker hålla mig borta. En bit. En bit från din doft. En bit från dig. Nu börjar den försvinna. Lukten av dig. Försöker tvinga mig själv att hålla den kvar. Tänker hårt. Hårt. På den. Den suddas sakta ut. Mindre och mindre känner jag. Tillslut. Borta. Inte vet jag hur du doftar längre. Inte förän imorgon. Kanske. Men inte vet jag om jag någonsin kommer känna din doft lika starkt igen. Den där underbara. Jag trycker ihop ögonen. Inga tårar. Inga tårar! Men visst kommer det tårar. Och det gör det nu med. Tysta är de. Men många. Ögonen fyllda. Och nej. Inte tårar av lycka. Inte heller tårar av sorg. Det är någon annan slags tårar. De rinner ner mot mungipan och kittlar. Någon annan slags tårar. Kittlar. Men en sak som är säker. Vilka tårar det än är. Alla smakar samma. Salt.

Nu ligger jag här i min säng. Och tittar upp i taket. Och det enda jag kan tänka på är dig.

/Emma

I knew it was to good to be true.

I was in a dream.
Glad that you felt the same.

Glad that it finally happened.
-
But always that strong feeling that everything wasn't allright.
Always afraid I would lost you.
I would do something wrong.
I woludn't be good enough.
-
And well, I thought right. Didn't I?
That game of yours.
I don't think you'll ever know how much I sank that moment.
How I felt.
-
But still.
All I can think of is what I did wrong.
Which part of me wasn't enough?
I just were myself.
-
That smell of yours.
Your arms.
Your eyes.
Your smile.
Your hands.
Your hair.
Your laugh.
The feeling of your hand in mine.
 I miss you so.

You're like raindrops

Like raindrops on my window

Like kids when they play

Like the ice in the winter;

Forever you won't stay

I loved you just like Juliet

Loved her Romeo

The difference between them and us

Is that you don't love me, no

Will I ever forget it?

Please just tell me how

But I'm not really ready yet

To let it all pass now

People say my eyes do kill

But I say if the could

I'm really sure about it now

I know someone who dead would

Every time I saw your eyes

Looked at me and stayed

It felt like every inch then smiled

I went used to it I'm afraid

Forever and ever now

I'll remember that time

When every minute I spent with you

My only thought were you would become mine

I think ‘bout you less and less

Or maybe, I'm not sure

For every day that passes

My hope reduces more and more

I think it's time for me now

To meet the naked truth

Yes, time for me to realise

Climb out of my hopeful booth

I guess I need to let you

Fly out from my heart

But something that'll be left

Is our happy start

I need to wish you good luck

Maybe you'll find a good duet

To hold in hand in summer evenings

Damn, I'm not over you yet