Vad åldrandet leder till .
Jag är rädd för åldrandet
Ja, jag är rädd för åldrandet
Hur man kan glömma det som var
Och jag är rädd för hur lång tid allting tar
Jag är rädd för åldrandet
Jag är rädd för hur en människa kan försämras
Hur gamla vanor plötsligt kan förändras
Jag är rädd för hur någons personlighet kan blekna
Hur personen i fråga kan glömma bort de gamla lekarna
Men mest av allt är jag rädd för döden
Men inte för vad jag, eller mina älskade ska få för öden
Jag vill bara inte finnas ensam kvar
Idag besökte jag min 84-åriga gamla mormor. Hon alla vi kusiner lekte hos som små. Hon som alltid berättade historier och sagor för mig. Jag lekte på 'torpet', jag fick hoppa i vattenspridaren, fick plocka hur mycket blommor jag ville, fick äta så mycket jordgubbar jag ville. Alltid var man välkommen, och alltid ville man dit. På jularna var det alltid full fart, och ända sen jag var nyfödd har julafton spenderats just där, på Ryddalsgatan 6D.
Alltid när jag skulle dit, gick mjag först upp de alla trapporna, plingade på, sprang uppför de sista två trapporna, de mot vinden, och var så tyst jag kunde, och mormor ropade, 'någon där?' även fast hon mycket väl visste var jag satt och tröck. Fortsatte så framtills jag ville komma in. Då smög jag in i hallen, gick in i garderoben till vänster, efter ingången till syrummet, den garderoben full av morfars alla hattar och skrämde till slut mormor eller morfar. Och vad rädda de blev.
När jag sov över, fick jag varje morgon rostade mackor, som kanterna var bortskurna på. Apelsinmarmelad serverades och jag petade bort alla apelsinbitar.
När jag fick lust, gick jag upp ena halvtrappan mot vinden, och tittade ut i det 6-kantiga fönstret ner mot gatan.
Bara satt där och tittade, på de snötäckta gatorna. Sen ropade mormor och frågade om vi skulle baka, eller kanske bada. Bada gjorde jag ibland ändå till 10 på kvällen.
På torpet hade jag en egen tandborste, med bamse på, och tvålen där luktade som bara tvålen hos mormor och morfar kunde göra. Från badrummet fanns en trädörr, ut mot den branta baksidan, där jag smet ut, och sprang ner för stigen, plockade förgätmigej, hoppade på stenar eller bara sparng runt, runt.
Nästan längst ner på tomten på 5000 kvadratmeter fanns ärtor, potatis, minst 3 sorters hallong, björnbär, jordgubbar, jordgubbar, jordgubbar, ett växthus med bl.a. gurka, tomat och mycket mycket mer.
I den gamla torpstugan, i ena hörnet av tomten, fanns det alltid sockerbitar gömda överallt. I träapan, i sockerskålen, i kopparservisen, i syskrinet, i lådorna i det lilla köket mm. Utanför fanns det äppelträd.
På högersidan var matkällaren. Hemgjord saft, i mängder, fanns där.
Får inte glömma den stora stenen i mitten av framsidan, där jag klättrade och ramlade ner, klättrade och ramlade ner. Eller de sprutande grodorna kring utomhusbadkaret. Eller fågelbadet, i form av ett snäckskal, till höger om storstugan.
Alla dessa minnen + många till kommer jag alltid komma ihåg, och sakna.
Och idag besökte jag alltså min mormor, och när vi kom in satt hon på sängen, och vi frågade om hon var vaken, även om det var mer ett konstaterande än en fråga. Hon sa att hon hade ropad på Arne, min morfar, i en evighet om att få hjälp upp, utan att han kommit, när han i själva verket dog för 5 år sedan.
När vi förklarar att han gått bort, så säger hon 'vet jag väl!' snabbt, 'Men han kan väl vara här iallafall.'
Vi skojar med henne lite, jasså vi kanske ska be honom ta och spöka här, och hon skrattar och det är så himla härligt att se.
'Det är så där virrigt igen' säger hon, och 'jag har drömt så där mycket igen'
Hon drömmer väldigt mycket, och det gör att hon blandar ihop saker. Bl.a. min morbror med min morfar.
Hon säger plötsligt att alla försvinner och vill att jag ska sitta kvar på en stol bredvid henne, medans mamma och pappa letar efter en glödlampa, istället för den som gått sönder. Jag berättar att jag snart ska ta bort min tandställning, och om den fruktansvärda osten jag gjort till hemkunskapen.
Men detta är absolut ingenting som är ofta, det händer ibland, och visst finns det de som är värre, men jag blir ändå rädd varje gång. Sedan efter några minuter är hon sig själv igen, eller det är hon ju när hon är nyvaken och har drömt med, men hon får ordning på allt igen. Skrattar ibland, och lite av hennes gamla Jag lyser igenom. Men nästan ingenting är smo det var förr.
När hon var mormor och den stadiga i familjen.
Och det skrämmer mig något enormt.
jag älskar dig mormor ♥
ååh emma, jag vet inte vad jag ska säga. det gör precis lika ont för mig att bara läsa allt det där eftersom jag gjorde exakt samma saker. Det går inte att förstå att det där är farmor. Det känns så hemskt och läskigt och ensamt på en och samma gång. jag har inte träffat henne på flera veckor nu. kanske en månad eller mer för jag orkar inte åka dit. varje gång man åker därifrån mår man så himla dåligt för att det inte är rydalsgatan man varit på. man har inte träffat farmor. det finns inte så mycket farmor kvar i farmor på något sätt. och eftersom hon är så virrig är hon lätt "elak" och slänger ur sig de mest taskiga kommentarer utan att förstå någonting. det är bara att ta vara på det här tiden, som pappa säger. men det är inte så lätt när man sitter där och han blir kallad för arne. det går nog inte att förstå hur farmor vare sig tänker eller känner runt någonting just nu och jag har skrivit 1000 texter lika långa som ditt blogginlägg redan för fyra år sedan i en blogg jag hade. men det var fyra år sedan, och farmor lever och mår "bra". Hon pratar, skrattar, och finns där kanske inte så stadig som förut men hon finns där. och det är väl det vi får se och vara tacksamma för. det är bara att behålla dom minnen vi har för dom är så otroligt många och fina och man får ha det i åtanke när man sitter där och hon inte förstår någonting. och du får inte glömma den handmålade godisskålen som man var tvungen att stå på en stol för att nå. direkt till höger in i vardagsrummet. vi ska vara glada att vi fick ha sådär sjukt kul som vi hade på farmors land helt enkelt. hon gjorde våra somrar perfekta. eller hur? Man får se till att åka dit lite oftare tror jag. ska köra dit det första jag gör när jag fått mitt körkort. ta hand om dig och tänk inte för mycket på det där. :/ puss och kram!
Jag känner det samma. Jag är rädd för så mycket. Men jag orkar oftast inte tänka på det, och leva livet ist. :)
Åååå vad mycket du minns! Det jag minns mest är när mormor o jag lekte i skogen. Hon hade en såda underbar fantasi. Vi jagade lejon och klättrade på giraffer (träd som blåst ned).
Jag har svårt för att hon inte längre är som förr, jag saknar mormor när jag besöker henne, du förstår säkert hur jag menar.
Många kramar!
