24/5-09 

Det var en kväll för någon dag sen. Jag låg i min säng ganska sent. Jag kunde inte somna och tittade upp i taket. Det enda jag tänkte på var dig. Jag hade iofs inte tänkt på något annat på hela dagen.
Ditt skratt.
Hur dina underbara ögon tittade in i mina.
Jag ligger och tittar på de gamla självlysande stjärnorna jag älskade förut. Förut när jag var fem år och min säng stod i andra änden av rummet. Förut när jag inte hade några bekymmer. Förutom ifall min favorit dagisfröken skulle komma eller inte. Förutom ifall jag skulle tvingas äta pulvermos imorgon. Förut när morfar stod och gläppte med lampknappen för att testa de där förbaskade stjärnorna. Förut när man lätt kunde roa mig med min nalle med röd rosett. Men det var förut. Min blick dras tillbaka. Jag tittar på den digitala klockan på stereon jag blivit så glad över att få. Den går fel en timme men har inte tagit mig tid att vrida tillbaka den sen man skulle byta till sommartid. Tittar upp i taket igen. Plötsligt kommer en doft. Din doft. Inte en chans att den skulle finnas kvar i mitt rum men nog känner jag den. Klart och tydligt. Ingen tvekan om att det är din. Kommer ihåg när jag hade på mig din tjocktröja och inte kunde sluta lukta på den. Du tyckte jag var fånig och böjde dig fram och sa att jag skulle lukta på dig istället. Och visst fan gjorde jag det. Så gärna. Haha. Åh. Din tjocktröja med extremt förlånga ärmar jämfört med mina. Den var så lång så den var som en klänning till mig. Och så luktade jag på den igen. Drog in långt. Kommer aldrig få nog av den doften. Din doft. Men nu fanns alltså doften i mitt rum. Eller i alla fall i min hjärna. Påminner mig om förut. Inte förut när jag var fem och älskade mina stjärnor. Nej. När jag var som lyckligast. Som gladast. Som mest sårbar. Påminner mig om hur underbar du var. Och är. Fortfarande när du går förbi känner jag din doft. Men inte lika starkt. Eftersom jag inte vågar vara allt för nära. För nära dig. Skulle jag kanske falla ner i gråt? Nej jag vet inte. Men jag försöker hålla mig borta. En bit. En bit från din doft. En bit från dig. Nu börjar den försvinna. Lukten av dig. Försöker tvinga mig själv att hålla den kvar. Tänker hårt. Hårt. På den. Den suddas sakta ut. Mindre och mindre känner jag. Tillslut. Borta. Inte vet jag hur du doftar längre. Inte förän imorgon. Kanske. Men inte vet jag om jag någonsin kommer känna din doft lika starkt igen. Den där underbara. Jag trycker ihop ögonen. Inga tårar. Inga tårar! Men visst kommer det tårar. Och det gör det nu med. Tysta är de. Men många. Ögonen fyllda. Och nej. Inte tårar av lycka. Inte heller tårar av sorg. Det är någon annan slags tårar. De rinner ner mot mungipan och kittlar. Någon annan slags tårar. Kittlar. Men en sak som är säker. Vilka tårar det än är. Alla smakar samma. Salt.

Nu ligger jag här i min säng. Och tittar upp i taket. Och det enda jag kan tänka på är dig.

/Emma