Den första tanke som kommer upp när jag tänker tillbaka på 2009 är att så extremt mycket har hänt.

Jag har mött nya människor, gjort saker jag aldrig tidigare gjort, och på något sätt, känns det som jag har hittat mig själv.
Allt jag varit med om i år har förändrat mig, även om jag inte mått jättebra i vissa perioder, så är jag stolt och nöjd över året som gått.
En sak som jag märkt, är att jag mognat så mycket. Det syns inte utanpå, och det märks heller inte i min personlighet, eller i mitt sätt att agera.
Men jag känner det själv. Jag känner mig mer säker än innan, och jag vet att det till viss del beror på hur jag har tänkt, pga en person.
Det är inte livsviktigt, men har på något vis fått mig att tänka annorlunda, och jag vet nu, att nej - tiden läker inte alla sår, men kanske kan den iaf

dölja dem lite? Ösa lite sand över ärren.
Och tillslut kan man även klättra över högen av sand, och gå vidare.

Jag har lärt mig mycket. Mycket om hur männikor kan vara, mycket om hur besviken man kan bli, och mycket om att hur man mår, kan bero på andra.
Mitt humör har skiftat något enormt. Jag har inte 'mått dåligt', men visst har jag varit ledsen i perioder. Men samtidigt - jag har aldrig skrattat, och mått

så bra som det här året heller. Och det vet jag är tack vare av mina vänner. Klyshigt som det låter, så undrar jag vad jag skulle gjort utan dom.
Elin och Amanda, som jag vet, och aldrig heller tvivlar på att dom finns där. Kan säga allt, precis ALLT till er. Våra band har stärkts i år, även fast vi

känt varandra i 6 ½ år.
Nadia och Majken, er har jag känt i 1 ½ år nu, men det känns som hela livet. Sommaren med er var underbar, och så mycket skratt som ni givit mig, kan jag

aldrig tacka nog för. Ni är allt, glöm aldrig det, vad än framtiden ger.

När man blir äldre, uppskattar man nog saker mer och mer. När jag var yngre tog jag nog ganska mycket förgivet. Mina föräldrar kommer finnas kvar för evigt,

right?
Men jag förstår nu, iaf mer än innan, att så är inte fallet. Även om mina föräldrar och jag bråkar en del, ibland mer, ibland mindre - Och det är också olika

hur allvarligt det är - så fort jag tänker på att jag kan förlora dom när som helst, rinner all ilska av mig.
Men jag har även kommit fram till; att man kan inte gå omkting och tänka så heller. Tiden har sin gång, precis som bäcken i trädgårdsföreningen rinner

frammåt utan att stanna på sommaren.

Men ibland kan det vara viktigt att tänka så, bara för att ge sig själv en bild av att man kanske har det väldigt bra, och att man ska vara glad över att man

har någon, familj, vänner, släkt, att luta sig tillbaka på, när det ibland kan bli för mycket. De är ju ändå de närmsta vi har.

Mitt år har bestått av mycket besvikelse. Ja, besvikelse är ett bra ord att jämnföra med. För även om agrission eller sorg inte infunnit sig så mycket hos

mig, så är besvikelse det som känts. Man tror man vet var man har en person - men så visar det sig vara helt fel.

Jag har också lärt mig se skillnad på de som är äkta och oäkta. Det behöver inte handla om vänner, eller vänskap. Jag märker nu lätt om någon försöker spela

någon de inte är. Då tycker jag mest synd om personen i fråga, och blir glad över att jag är så säker i mig själv.

Jag har varit med om mycket i år, både när det gäller mig själv, och att finnas för andra.
Ibland har det känts som jag har så mycket med mig själv, att jag inte orkar med att tänka på allt jag egentligen vill fråga mina vänner om.
Men något alla borde inse någongång, är att prat är underskattat.

Tack 2009, välkommen 2010.