Jag trodde du kände mig, att du var den som visste hur jag var

Och jag litade på dig för mycket, men jag ser ju nu vad jag har kvar

Dagar som går, och hjärnan, hjärtat, som faktiskt glömmer

Alla tankar jag haft, det är ditt fel, och ingen som vet vad jag faktiskt gömmer

Och jag saknar dig, men nu tror jag att jag vet vad som gick snett

Jag var faktiskt aldrig mig själv, tyckte du var för perfekt

I början drogs vi till varann, du var den som gav mig svar

Men sedan suddades det bort med tiden, den jag faktiskt var

Den du först lärde känna, vågade inte visa sitt Jag

Det var då allt gick itu, det är det som gjort mig så svag

Problemet låg nog hos mig, vågade inte lita på att jag var något speciellt

Så jag tänkte, blandar jag in lite alla andra lär det bli bättre, rent generellt

Men där låg felet, det var mig du föredrog, och jag skulle ha vågat ta sats

Så idag, när jag kom på varför, föll allting på plats