I hennes glans blir själva flamman blind
Hon hänger strålande på nattens kind
Som diamanten uti morens öga
En skönhet allt för rik att jord beröra
Som mitt i kråkors flock en snövit duva
Så glänser hon bland andra mör, den ljuva
Vid dansens slut jag hennes hand vill röra
Och så min djärva hand lycksaliggöra
Har jag väl älskat förr? Säg nej mitt öga
Vad skönhet är, har jag hittils anat föga