Ibland tror man att man har en sån koll, på allting. Vilka som är ens vänner och vilka som man kan lita på. Vänskapen med vissa känns så stark, så ingenting någonsin kan knäcka den. Men sen började något bli annorlunda, då för länge sedan. Men man vill inte riktigt inse det utan ser istället till de få gånger när allt är som det var förut, äkta. Sen börjar man inse mer och mer; vad finns kvar egentligen? Jo, de få veckor när allt är bra. Men de veckorna blir sedan till dagar som blir till studer. Som blir till aldrig igen.

-Det jobbigaste är nog att ni inte kunde säga någonting rakt till mig utan jag fick reda på det på andra sätt.

(Nu har ni lyckats med vad ni sa till alla andra att ni vill.)