nu med en självklarhet .

Dagen skulle verkligen bestå av plugg. Verkligen. Verkligen.
Men nej, så blev inte fallet. Och nu är det för sent. Hehe.
Jag och Elin fastnade vid pianot istället.
Spelade i gamla töntiga barnböcker, dock underbara.
Så kan det gå. Fy fan.
Jaja, nu ska vi fortsätta äta riskakor, omg.

puss .

(åh, kent som rubrik, bäst)



SV; jo, jag antar det. man måste väl bara hitta den där rätta personen som väcker något i en. (jag antar att du har gjort det, ni är så himmla söta)



puss.

fina emma.



jag är rädd för sådant där. jag vet känslan och hur det är när man gör allt för att inte förlora människan man bryr sig om mest av allt. som man helt enkelt går sönder utan och blir som skärvor av glas. det är därför jag alltid är försiktigt, för ibland vill jag inte bli allt för beroende av en person så jag inte kan släppa taket om den personen. ibland kanske man tänker att man vill vara självständig, och tänka att man klarar allt bara man har sig själv. andra gånger tänker man att man behöver någon som en klippa för att luta sig emot när världen vänder sig emot en. och jag tänker oftast alternativ två. även om jag inte vill bli beroende av en människa så mycket så det skrämmer mig själv. för det är läskigt, att känna att när som helst kan detta ta slutet. fast ändå inte. för på sätt och vis kan det leva kvar i minnen och i skelettet. och ibland tänker man att man kan göra allt för en enda person som betyder mer än universums stjärnor och alla världens dyrbaraste diamanter.

Nu vet jag inte alls vilket inlägg jag kommenterade, jag tryckte under "hur kan du vara så säker på ditt svar, hur kan du vara så iskall, ren och klar, när det finns platser i vintergatan kvar, som vi aldrig får se", det inlägget jag skrev kommentaren till, med bilder på dig där du spelar piano och du sitter ner. men nu kommer jag till inlägget som visas under, men med samma rubrik, fast en annan bild och text? hmmms hoppas du förstår