Tänk om man kunde få se världen så där.
Lite suddigt.
Och inte se alla fel.
Inte behöva vara så fokuserad hela tiden.
Och inte behöva se verkligheten så där äkta, och skrämmande.
Kanske är det inte så fel för de som behöver glasögon egentligen.

Och nu är det så att jag inte har några strumpor att ta på mig.
Alla är fan olika.
En här, en där.
Och det räcker ju inte med det.
Alla är antingen svarta eller vita!
Ändå är dom olika.
Vafan är det här?
Jag hatar strumpor.

Och när jag sitter här.
Mitt uppe i att lyssna på Timo, vara lite små tjurig, nostalgisk och undra varför jag inte njöt mer när jag var så där 5 år eller så, så plingar det till i mobilen och ett gulligt sms från babe tar plats på skrämen, och jag bryr mig inte så mycket längre. Nutiden finns väl till för att levas i nu eller?

Nu headar jag iväg till Elin.

puss .