Klockan slår snart halv sex, men om jag tittar ut så ser det ut som tolv. Varje sommar glömmer jag att det kan vara så här deprimerande med mörker. Man drar sig in tidigare och tidigare och det känns som något slags handikapp.
Det känns som allt utrymme omkring mig bara minskar och kryper sig närmre och närmre och tillslut kommer jag vara fast i något litet hörn tills solen räddar mig. Eller du.
Mörkret har bara infunnit sig så här tidigt de senaste dagarna, men ändå känns det som en evighet. Hur jag ska klara hela vintern har jag ingen aning om.